Med kameran över axeln tog jag med mig hundarna och gick till hästarna i hagen. Hundarna vill helst inte gå ut själva då dom tycker det är lite kallt ute nu när dom har tappat all sin vinterpäls. Men tillsammans med mig vill dom gärna gå.
Och här hittade dom "godis" i hagen. Hästbajs!
Det är otroligt mycket energi i en häst. Man känner hela deras väsen. Dom sprider kärlek på något oförklarligt sätt. Trygga, stora, varma, men ändå ett flyttdjur som kan vara rädd för en plastpåse som flyger iväg.
Det är inte helt lätt att ta bilder på dessa. När man kommer ut i hagen vill dom gärna vara med och mysa.
Precis när jag var där ute ringde min telefon och jag svarade. Med en häst som följde mig med mulen i min nacke blev samtalet lite konstigt när hästen plötsligt suckar högt.
Gjorde inget - det är bara att förklara var man är. Dom flesta är väl vana att man ringer någon som sitter på ett kontor, vilket jag också för det mesta gör. Behövde bara lite frisk luft.
Här är båda mina fina hästar. På något sätt vet dom att dom är mina även om jag klappar och gosar med alla. Dessa två anser dock att dom har lite större rättighet till mig.
Fuxen är en quarterhäst som jag kallar Fjolle. Han heter egentligen Wass a Smart Colonel, också kallad Översten, men när jag red ut honom första gången när vi köpte honom för flera år sedan var han rädd för vattenpölar och fick då namnet Fjolle. Han var mest riden i ridhus och på ridbana och var väl inte så van vid skog och mark.
Han är en otrolig duktig häst som min man Håkan tävlar med, men han är numera min som jag kan låtsas vara duktig på. Han är så duktig att jag känner mig duktig. Då jag inte rider på banan så mycket och mest ut i skog och mark så förstör jag inte han något. Håkan rider ju honom rätt så ofta på banan och tränar reining. Med honom får han jobba och han vet att med mig är livet soft. Man kanske får springa lite fort ibland, men det är inte så värst ansträngande.
Amerikan Pain hästen Diva var en av dom första hästarna vi köpte för snart 6 år sedan. Jag hittade henne på annons och blev alldeles förtjust. Hon var bara 4 år och Håkan ansåg att hon var för ung och outbildad för oss (mig). Vi provred henne ändå tillsammans med några andra hästar på Okna ranch och den veckan köpte vi 4 hästar därifrån däribland Diva. Det var Håkan som började rida henne, sedan tog mellandottern över och nu är hon min! En alldeles underbar häst. Henne blir man bara lycklig av. Kanske inte så utbildad, men stolt, trygg, arbetsvillig och närvarande. Hon ställer upp på allt och är alltid lika glad.
Vissa är bara unika. Dessa två är det för mig:
Tackar för en skön energikick med mina fyrbenta vänner.
Hundarna fick leka lite, jag fick mysa - nu kan jag sätta mig vid datorn några timmar till.
Tack för en härlig dag!
Må bäst!
